Ytliga bekanta.

Något av det bästa med den här staden ska jag nu försöka förklara. Eftersom jag måste vara hemma idag så MÅSTE jag gå ut och ställa till med djävulskap imorgon, annars kommer jag deppa hela nästa vecka. Jag frågar mina tråkiga svenska kompisar från gbg om de har lust att hitta på något. Nej, ingen vill med ut. En skyller på att han ska åka till Kina på söndag, en annan ska träffa en polare osv...

Men nu är det här Tokyo. Det är liksom fullt med folk överallt så det ska väl inte vara så vansinnigt svårt att hitta någon att dra med sig ut. Jag skickar telefonmejl till i alla ytliga bekanta. Kompisar till kompisar till kompisar och sådana som man träffat lite kort (på karaoke eller nån klubb någonstans) och bytt nummer med.

Så nu ska jag träffa en av Ponchans kollegor (han som gifte sig med sin flickvän innnan han åkte hit) och hitta på något imorgon. Vad, när, hur, och vart vet jag inte. Men vi är ju som sagt i Tokyo. Det är inte som att det är svårt att hitta på grejer.

Undrar hur man umgås med folk som man egentligen inte känner? Förhoppningsvis som om man redan vore kompisar... jag får undersöka den saken mer noggrant imorgon.

Jo, och så den mest fantastiska grejen idag: När jag ändå höll på att mejla alla så tog jag mod till mig och mejlade Rasmus kompis Kaoru som jag aldrig har träffat. Rasmus, den rolige filuren, tyckte att jag borde träffa henne när jag ändå var i Tokyo. Så jag skrev ett "Hej, det är jag som är Rasmus kompis. Om du är ledig och har lust någon dag så kanske vi kan hitta på något? よるしくね。". Några timmar senare får jag ett helt fantastiskt välskrivet mejl tillbaka där hon skriver att hon gärna vill träffas, men den här helgen är hon lite upptagen för hon har precis flyttat, och finns det någonting särskilt jag vill se eller göra när jag är här?

Jag gillar henne redan. Det är för så lätt att skaffa sig vänner här att det nästan är löjligt. Man kan bara gå ut och plocka på sig några stycken liksom... すてきだ。